Inom pedagogiken, eller inom pedagogik som vetenskaplig disciplin, finns det en i det närmaste otrolig mängd av problematiska frågor, värda att diskutera. Att betänka. Att reflektera över. Bloggens titel har jag valt därför att jag tycker att den helt enkelt är den mest representerande och den som omfattar alla historiska, filosofiska men definitivt också dagsaktuella problematiska frågor. Man skulle också kunna säga att det är den titeln som jag tycker bäst sammanfattar allt det som vi inom pedagogiken har kunskap om och den eller dem kunskaper som vi också har använt oss av, ur ett historiskt perspektiv, men även det som representerar det nya, det som vi står inför på 2000-talet. Exempelvis den digitala ålder som skolan går in i och dem förändringar den utvecklingen må innebära. Den digitala kompetensen, som det talas om i detta utbildningssammanhanget. Eller varför inte, den pedagogiska digitaliseringen. Alltså, digitalisering av pedagogik.
För mig handlar denna transition, från de senaste ca 150 årens pedagogik till 2000-talets tekniska modernisering av skolan, om att ta med oss det historiska, eller det som vi så att säga känner till som hållbara pedagogiska metoder, och förnya dem, komplettera dem med dem resurser som tekniken nu under 2000-talet erbjuder. Det är vad det åtminstone initialt handlar om för mig. Med andra ord handlar denna transition eller denna skolans omvandling från då till nu, för mig, inte om att nu förkasta eller ogiltigförklara allt det gamla – inkluderat dem mest pedagogiskt hållbara metoderna – och digitalisera skolan i alla tänkbara avseenden och moment. För mig handlar det om hur vi kan förbättra och uppdatera skolan och pedagogiken med den moderna teknikens hjälp, snarare än att inordnas i hyllningskörerna för Internet och IKT, utan att betänka och kontinuerligt bevaka dem respektives negativa konsekvenser, eller bara det faktum, att bara för att det är Internet, IKT eller digital teknik överhuvudtaget, är det inte per automatik alls säkert att det är bättre än metoder som vi tidigare använt oss av. Jag får intrycket av att väldigt många inom skolan blir väldigt lätt, väldigt fascinerade av Internet som undervisningsmedel, av digital teknik och dess fördelar och framförallt av hur entusiasmerade ungdomarna är av desamma. Det känns som att man inom skolan ofta tappar bort eller inte alls använder sig av en kritisk förhållning eller en reflexiv värdering av förestående förändringar, som exempelvis digitaliseringen av många pedagogiska metoder, Internetanvändning som en ersättning av traditionella läromedel eller till och med skolans integrerande av kommersiella nätgemenskaper på lektionstid. Med detta menar jag två saker.
För det första så tror jag att förnyelser av skolan av dessa slag, är väldigt bra och absolut nödvändiga, men att de passar vissa ändamål, är lämpliga i vissa syften, på vissa områden, men inte på andra. Och givetvis att all ny teknik eller allt på Internet inte hör hemma i skolan alls. För det andra tror jag att dessa eventuellt förestående förändringar alltid skall föregås av en kritisk värdering. En värdering och bevakning av alla ingående variablerna i det givna sammanhanget, och dess konsekvenser. Jag tror inte på att totalt och på ett allomfattande sätt digitalreformera skolan bara för sakens skull, eller bara för att vi kan. Bara för att det är 2000-tal. Jag tror på att förnya och förändra om det leder till något bättre än vad den äldre versionen kan delge. Om det så att säga är motiverat. Det i sig är ju en diskussionsfråga, en fråga som öppnar för tolkningar. En fråga för reflektion och individuell bedömning. Det är det som gör det intressant. Några sådana frågor:
Vad i skolan blir bättre av digitalisering?
Är det bara verktygen som digitaliseras eller även pedagogiken?
Vad blir bättre av pedagogisk digitalisering i sådant fall?
Vad innebär det för pedagogiken och för lärarrollen?
Vad innebär det i termer av kunskap och för elevrollen?
Hur påverkar eller förändrar det läroplaner?
Jag är alltså själv öppen för denna nya tid med vad det nu innebär (för att många av konsekvenserna kan vi nog i nuläget inte ens förutse), men jag är det med en vetenskapligt skeptisk utgångspunkt, utan att delta i kärleksförklaringarna för den digitala skolrevolutionen innan jag har övervägt situationen, men alltid öppen för att övertygas varpå trovärdig fakta om någontings övervägande positiva behållning presenteras för mig. Det i sin tur är problemet med mycket av den forskning som den digitala propagandan byggs på. Dels är det ofta ”science as storytelling”, dels är den forskningen, i mitt tycke, förekommande partisk. Detta är något jag dock återkommer till och utvecklar i takt med att relevanta frågor diskuteras.
Avslutningsvis tänkte jag ta upp någonting väldigt intressant. Tänk er följande scenario. I dem flesta utbildningssammanhang, detta inkluderat, arbetar man efter läroplaner. Utifrån läroplanerna formuleras uppgifter som kursdeltagarna eller eleverna sedan gör efter givna instruktioner. Nåja, ibland bara någorlunda givna instruktioner. Men hursomhelst. Eleven förväntas göra den obligatoriska uppgiften efter instruktionerna och då finns det oftast ett förväntat resultat som t ex en inlämnad ”färdig produkt” för vilka det finns uppställda, stipulerade kriterier. Dessa kan enkelt sett se ut som att det framställda arbetet skall innehålla x-antal avhandlade obligatoriska moment, arbete skall vara exempelvis 500 ord, problematiken skall lösas på ett visst angivet sätt, formalia skall följas osv. Sedan bedöms den ”färdiga produkten” efter en given betygsskala.
Mellan dem givna instruktionerna och det förväntade resultatet (motsvarande kriterierna) finns det dock en intressant lucka. Den lucka som åtminstone i min uppfattning skall eller bör fyllas i rent pedagogiskt. Alltså, mellan instruktion och resultat. Det är också där som didaktiken och metodiken kommer in i bilden. Det är i den luckan som lärare på ett eller annat sätt kan slussa eleven mot de så kallade kunskaperna med pedagogiska knep och metoder. Det är i hursomhelst i den här luckan man som lärare kan hjälpa eleven på ett pedagogiskt sätt. Eleven kan såklart även på egen hand slussa sig mot målet i form av sin egen kreativitet. I det avseendet kan det ofta förekomma ett gott samarbete mellan elev och lärare. Men, frågan är, om vi förhåller oss till den del av luckan som är läraren förbehållen:
Vad kan den digitala kompetensen eller den digitala tekniken förbättra för läraren i strikt pedagogiskt avseende, och hur gör den det? På vilket sätt kan man lättare och bättre fylla i den luckan och förhoppningsvis erbjuda effektivare och bättre pedagogik för eleverna med digital teknik eller genom den digitala kompetensen man har – eller blir det möjligen till slut egentligen bara utbildning i just digital teknik och inte nödvändigtvis förbättrade pedagogiska verktyg, eller för eleven snabbare erhållna kunskaper i det givna ämnet?
